Brukspatron Adamsson – för vår tid?

Självfromhetens vackra å – den beskriver Waldenström i ”Brukspatron Adamsson” från 1862, och det är en å som är skön att se och andligt uppbyggande att sitta vid. När jag på sextiotalet intresserade mig för indisk religiositet kunde jag ofta betrakta den ståt och skönhet som självfromheten stolt förevisade i böcker, tidningar och ritualer både i öst och väst. Jag blev djupt imponerad. Emot västvärldens industrialism och konsumption stod här andliga ideal och seriösa engagemang i självförverkligande. Vem kunde motstå detta?

Ännu vistas sökare världen över vid denna självfromhetens vackra å och Waldenströms allegori över staden Världen och godset Arbetsamhet är nyttig och rolig läsning för oss alla. Liksom fallet är med Bunyans gestalter, lever de flesta av Waldenströms figurer i högönsklig välmåga i postmodernismen andliga rum: fru Beröm, herr Beundrare, mor Andäktig, herr Legoherde, kassör Samvete m. fl.

Framför allt väcker en omläsning av  ”Brukspatron Adamsson” till liv den betydelse Waldenström fick för svensk andlighet på 1800-talets mitt och andra hälft. Det påminner inte så lite om en del rörelser i västerländsk kristenhet just på på 2000-talet, då något ”nytt” verkar vara på gång. Här är t ex ett utdrag ur en bloggare (Roger Thoman) som vill vitalisera tron på Jesus genom att göra den fri från ”religionen” och kanske även ”kyrkan”:

”Today, there is an awakening in the church taking place and a new cry for freedom.  The liberating of the church is happening.  It’s happening en masse.  It’s happening not by someone’s design, but simply because person after person has experienced something that is causing them to more fully awaken to their condition and say ‘enough.’

People are awakening from a tyranny that I place under the overarching term: religion.  Religion encompasses the dead spiritual systems that we substitute for life—life with Jesus.  Religion goes far beyond the oppressiveness of just legalism though that’s an important aspect of it.  It involves all of the forms of godliness—external and internal—that become substitutes and alternatives to real spiritual life and vitality.  These ‘forms of godliness’ can include:

  • The religious routines we follow that replace a vibrant, risk-taking life of following Jesus.
  • The church systems we set up that sustain themselves with activities and programs which many use to replace real relationship with Jesus and with one another.
  • The motivations we fall into that are about serving our own ego-identities rather than, truly, God’s Kingdom and purposes.”

För oss svenskar kan nog gärna en omläsning av Waldenströms ”Brukspatron Adamsson” påminna om hur en sådan vitalisering kunde se ut !

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mitt ibland er – inte invärtes i er

 

Den omtyckta föreställningen att gudsriket på något sätt äger rum inom oss vill Waldenström tydligt ta avstånd från. När fariséerna i Luk. 17:20 frågar när Guds rike ska komma svarar Herren i Waldenström ord: ”Guds rike kommer inte med iakttagelse. Inte heller ska man säga: ‘Se här’ eller ‘se där’, för Guds rike är mitt ibland er.” Orden i grekiskan är ”entos hymon” där ”entos” kan betyda både ”invärtes” i er och ”mitt ibland er”.

Att Herren Jesus inte kan mena ”invärtes” framgår av situationen, menar Waldenström. Jesus talar ju till fariséerna, i vilkas inre helt klart inget gudsrike hade rum. Däremot, genom att Jesus stod framför dem, kan vi säga att Guds rike var väldigt nära dem, ja alldeles inpå dem.

Precis som många messianister idag, ser Waldenström det hela konkret och historiskt. När Jesus kom var gudsriket nära, det förväntades inträda av många, av Johannes döparen, av flera apostlar. Guds rike stod för dörren. Men Herren blev förkastad. Han återvände till sin och vår Fader för att återkomma.

Kaplan Arne Wiig i Härnösand brukade säga: ”Vi ses till veckan, om Han inte kommit!” Och denna praktiska inställning bör vi kanske ha. Liknande muslimernas ständiga ”inshallah” – om Gud så vill – kan vi tillägga inför alla våra triviala projekt: om Han inte kommit.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Den heliga Andan

* Ingen enskild själ blir frälst. Det finns egentligen inte Någon som blir frälst, det är en grekisk filosofisk idé, inte en kristen.

Som Waldenström säger om Rosenius: ”..hans predikan innehöll tre delar. Den första delen: världen är frälst och hennes syndaskuld är betald, Kristus har i hennes ställe fullgjort Guds lag.

Den andra delen: ehuru världen är frälst….så är de enskilda inte frälsta; de kan bli det genom att i tro anta den erlagda betalningen.

Den tredje delen: syndare behöver komma till Kristus för att bli frälsta.

Den andra delen är en illusion – enskilda blir aldrig frälsta. Att anta den erlagda betalningen är en föreställning som kommer och går hos enskilda individer. Det grundläggande är Kristi betalning. Den är inte personlig. Den gäller alla levande varelser, hela Israel, hela mänskligheten. Kristus dog för alla, inte för en individ.

Att mana till Kristus är att peka på sanningen i den första delen hos Rosenius: att världens syndaskuld är betald, vilka föreställningar om tro vi än har.

Man kan säga att insikten om hur ekonomin fungerar – att den aldrig är personlig eller privat – kommer från Jesus Kristus i hans död för oss; genom blodet är vi fria och det är vi alla, inte någon enskild.

Som Ignell skriver i sin Granskning: ”…ingen kan kalla Jesum för en Herre utan genom den heliga Andan, 1 Kor. 12:3, d.ä. utan att den hos Jesus verkande och öfver hans församling utgjutna heliga Andan på något sätt kungör och ådagalägger sig för vår egen ande. Men härvid skall svårligen någon ledas att tänka på något sjelfständigt personligt existerande subject….”

Ignell syftar i sista meningen på den heliga Andan, men det gäller också oss människor. Vår själ längtar alltid att sjunga den Älskades namn men denna längtan kommer från Jesus Kristus själv och riktas till Fadern, den alltid älskande och över oss förbarmande.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Syndernas rening

* Waldenström följer inte hebreerbrevets text (1:3) när det sägs att Kristus renat alla synder. Han lägger till tanken ”för sig”, att alltså Kristus renat synderna för sig endast. Detta är absurt eftersom det handlar om Guds Son, som givetvis inte har några synder att rena. Istället säger texten, i Waldenströms översättning: ”…sedan han verkställt syndernas rening” och betydelsen är här tämligen klar. Alla synder har renats, Jesu blod på korset har renat oss alla. Just därför är frälsningen möjlig genom ren nåd, inte människors verkande handlingar.

För att försvara sin tokiga tolkning av bibelordet skriver Waldenström en längre kommentar som dock inte i någon avgörande mening lyckas försvara valet att lägga till ”för sig” till textens ord. Han ansluter sig också till en övningsreligion då han menar att människans rening inte kan ske annat än med hennes egen tro, vilket naturligtvis gör Kristi insats onödig. Att bekänna sin synd är inte något villkor Jesus Kristus sätter upp när han frälser människor, men Waldenström sätter upp detta villkor ”enligt nya testamentets lära” för människans befrielse. Därmed förstår han varken Hebreerbrevets ord eller nya testamentets kärna – att Jesus frälser och renar från synd alldeles oberoende av människans inre och yttre beteende.

Paulus uttrycker detta tydligt i Rom 7 då han visar skillnaden på att synden handlar i honom som en egen makt, medan han själv är i Kristus, det vill säga har sin identitet i den nya frälsta människan, den som redan är ren från synd genom Jesus Kristus.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Rättrådig

 

* Waldenström betonar i en predikan att Jesus är vår personlige förlossare. ”Han bevisar sig alltid som en förlossare. Han kan ej annat än göra godt…”

Vad förlossar Han från? Ja det som vi sitter fast i, det som är vårt elände just nu. Han bryr sig föga om mer allmänna brister, sådana vi alltid har – girighet, lystna efter begärens krav, avundsjuka osv. Han är inte där som en dömande instans, en bevakare och bedömare. Nej det vi sitter fast i vill han lösa oss från.

Vi sitter fast i tid – Han förlöser oss till evighet. Vi sitter fast i en plats och längtar alltid någon annanstans – Han förlöser oss till det Infinita som inte har någon särskild plats. Vi sitter fast i ledsamheter – Han förlöser till en inre glädje, en hemlig förtjusning som gäller intimt Honom och mig. Vi sitter fast i tankar på oss själva – Han förlöser oss från den lilla personen, den lilla rollen, den lilla funktionen som vi tänker ut eller andra tänker ut åt oss i världens teater. Han gör oss till älskade barn utan bekymmer av något slag.

Att vara rättrådig är att veta om Jesu förlossning i varje stund vårt elände gör sig påmint. Vara rättrådig – vända oss till Honom och ta emot hans förlossning. För de rättrådiga, säger ps 112,:4, bryter ljus fram i mörkret.

 
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Gudsriket hos Waldenström

* Med ”Guds rike” eller ”himmelriket” eller bara ”riket” menar NT aldrig någon rent andlig världsordning eller Guds nådehushållning, något ”nådens rike”, och aldrig menas församlingen eller det kristliga samfundet mer allmänt, aldrig någon specifik kyrka eller kongregation. Inte heller avses några himmelska frälsningskrafter eller spirituella lagar eller nådesordningar.

Nej, säger Waldenström, hur mycket dessa saker än kan omtalas i Bibeln, kallar hon aldrig någon av dem för Guds rike eller riket. När hon talar om riket så menar hon ett verkligt rike. Den saken är alldeles klar. Ett jordiskt rike med Kristus som konkret Konung i Jerusalem avses alltid. Rättfärdighet, frid och fröjd, råder i detta rike. Men något annat är det inte fråga om.

Guds rike är också ett begrepp som är mycket äldre än NT. Det har i GT övergått in i det nya. Vi kan tänka på Jesaja 9. Ett barn är oss fött…På storheten av Hans herradöme och på friden skall det inte vara någon ände, uppå Davids tron och i Hans rike, att Han skall upprätta och stärka det. Vi kan tänka på Daniel 2:44 och 7:13. Det handlar om ett kungadöme som aldrig ska förstöras, ett evigt rike som alla välden ska tjäna.

Detta begrepp och detta förväntanstänkande hos profeterna finns också hos Johannes döparen och hos Jesus Kristus, som dessutom demonstrerar ett nytt sätt att förstå beskaffenheten hos Guds rike. Men aldrig försökte Han ta folket ur den tron att ett verkligt Guds rike är att vänta. Detta är ett verkligt rike på jorden, inte en de saligas härlighet i himlen – en vantolkning som är ytterligt vanlig.

Detta rike på jorden har inte kommit till stånd. Det är ett rike som ska komma till stånd genom Jesu andra tillkommelse. Men förväntan på detta rike spelar en direkt omedelbar roll för vår erfarenhet av livet på jorden. Vår relation till Herren blir riktig först när vi har detta förväntanstänkande. ”Den som väntar på något gott….” lyder ett talesätt som påminner lite om vad det handlar om här.

Vid Marie Bebådelse fäster sig de flesta vid utvaldheten av Maria och att hon blir Guds Moder, en kvinna som av alla släkten ska kallas salig. Detta var viktigt för den tidiga Mariavördnaden som ännu lever i de stora kyrkorna. Men Waldenström visar att en mycket viktig sak vid bebådelsen är Gudsriket tillkommande. Ängeln säger i klartext till Maria att barnet ska få Davids tron i gåva av Gud. Barnet ska vara kung över Jakobs hus till evig tid (Luk 1:32 ff.)

GT sträcker sig profetiskt framåt efter Guds rike, och i det gamla Israel ser vi kärnan i det tillkommande Gudsriket, snarare än förebilden till det. Men hela tiden handlar det om ett realistiskt rike, inte en församling, en kyrka eller en världsordning.

Det viktiga med att riket är nära förestående men inte närvarande är den heliga förväntan som uppstår, en sinnesförändring som Jesus talar om i Matt. 4:17:  ”Ändra ert sinne, ty himlarnas rike är kommet nära”. Eller som i Markus 1:15: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är kommet nära, ändra ert sinne och tro evangelium!” Sinnesförändringen är alltså den att komma i förväntan, ett tillstånd som är en märklig blandning av upprymdhet och världsfrånvändhet, en sorts frihet från både kropp och värld. Det är inte alls ett psykologiskt intresse för individens tillstånd, något som helt dominerar vår tids förkunnelse, åtminstone i de evangeliska kyrkorna.

Waldenström om  Jesu undervisning: ”Nu är riket nära, vill han säga (Jesus), det ska ni (apostlarna) förkunna för människorna, på det de må ändra sitt sinne och varda bekväma att ingå i riket, när det kommer”.

Detta är utmärkt sagt, för vi kan ofta se hur obekväma moderna liberala kristna är om vi talar om gudsriket som konkret jordiskt rike med säte i Jerusalem och Kristus som sittande på Davids tron på den platsen. Om denna obekvämhet säger Waldenström:

”Men om någon föraktar er predikan (säger Jesus) och inte ändrar sitt sinne – ve honom på den dagen, då riket kommer! På samma gång riket medför en oändlig salighet åt alla dem som ändrat sitt sinne, bringar det också en förskräcklig dom över alla föraktare.”

(s 291 ”Guds rike och församlingen” i ”I ingen annan är frälsning”)

En rätt stark tendens i vår tid är att ”himmelriket är här och nu” eller något liknande, kanske genom att använda ordet ”närvaro” på olika sätt. Tanken är att genom Jesu närvaro kan vi betrakta Guds rike som redan ett faktum för oss. Detta är välvilligt, men som Waldenström om och om igen påpekar står det aldrig så skrivet. Herren sände sina lärjungar att predika ett gudsrike som var något förestående. Och han lärde dem inte att säga att det vara i en viss mening var det, medan det i en annan mening redan var kommet.

Waldenström utbrister: ”Det gränsar till det otroliga, hur dessa ord ”Guds rike är kommet nära”, så många tusen gånger kunnat anföras som bevis, att detta rike redan är kommet, medan de i själva verket säga raka motsatsen. Så mycket kan inlärd teologi göra.” (s 291 a.a.)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar